Nja, jag är väl inte en gubbe. Är man 25 så kan man nog inte kalla sig gubbe. Men jag kände mig som en riktigt surgubbe igår. På vägen hem från jobbet med cykeln lyckades jag hamna bakom en kille i för stora byxor, keps lite snett på huvudet och en alldeles för liten cykel. En BMX. BMX:en var så pass liten att han inte kunde sitta ned och cykla. Så pass obekväm att trampa en längre sträcka var omöjligt. Han tog fem snabba tramp och gled sedan en liten bit. Glida vinglandes fram och tillbaka ska tilläggas. Att komma förbi på de smala cykelbanorna var inte att tänka på. Efter hela att legat bakom honom hela Götgatan och halva Skanstullsbron fick jag möjlighet att cykla om honom.
- DIN JÄVLA PAJAS!, skrek jag åt honom när jag cyklade förbi. Det kändes skönt. Men nu ser jag det framför mig, hur jag, om 40-50 år sitter i fönstret och glor ut på alla som går förbi och muttrar tyst för mig själv om att de är idioter allihopa.