Igår var det då alltså dags att äntligen få se Bruce Springsteen & The E Street Band igen. Senaste jag såg dem i denna uppställning var 2002 på The Rising-turnén. Den konserten ligger förnärvarande på andra plats (kanske t.o.m. delad förstaplats) i min lista på 10-i-topp-konserter. Så peppen var stor för kvällen.
Visst var det bra, jag är verkligen nöjd med konserten. Men det är såå stor skillnad på när Bruce kör låtar från nya skivan och gamla låtar. Radio Nowhere och A Long Walk Home från den senaste skivan fungerar bra, speciellt första singeln Radio Nowhere som öppnar konserten. Men sömnpillret Devils arcade och ett antal till drar ned hela konserten från fantastisk till helt okej (ett starkt okej).
Aftonbladet överdriver något och DN skriver att konserten var mycket reko.
Det Bossen gör bra är enkelheten. Scenen är enkel och ljuset är enkel. Det är rock. Max Weinberg var som alltid tight i sitt trummande och när väl Badlands och Dancing in the Dark spelades så kokade Globen och man ville stoppa tiden.
Här är spellistan:
- Radio nowhere
- No surrender
- Lonesome day
- Gypsy rider
- Magic
- Reason to believe
- Candy’s room
- She’s the one
- Livin’ in the future
- The promised land
- I’ll work for your love
- The river
- Working on the highway
- Devil’s arcade
- The rising
- Last to die
- Long walk home
- Badlands
Extranummer
- Girl’s in their summer clothes
- Jungleland
- Born to run
- Dancing in the dark
- American land
- Santa Claus is coming to town
En låtlista och konsert som man dock hade kunnat döda för (nej, egentligen inte, men du vet…) är den Led Zeppelin drog av i sin återföreningskonsert i London.
- Good times, bad times
- Ramble on
- Black dog
- In my time of dying
- For your life
- Trampled under foot
- Nobody’s fault but mine
- No quarter
- Since I’ve been loving you
- Dazed and confused
- Stairway to heaven
- The song remains the same
- Misty mountain hop
- Kashmir
Extranummer
- Whole lotta love
- Rock and roll
Daniel Feldt
heter jag. Jobbar som chefredaktör på