Igår var det då alltså dags att äntligen få se Bruce Springsteen & The E Street Band igen. Senaste jag såg dem i denna uppställning var 2002 på The Rising-turnén. Den konserten ligger förnärvarande på andra plats (kanske t.o.m. delad förstaplats) i min lista på 10-i-topp-konserter. Så peppen var stor för kvällen.
Visst var det bra, jag är verkligen nöjd med konserten. Men det är såå stor skillnad på när Bruce kör låtar från nya skivan och gamla låtar. Radio Nowhere och A Long Walk Home från den senaste skivan fungerar bra, speciellt första singeln Radio Nowhere som öppnar konserten. Men sömnpillret Devils arcade och ett antal till drar ned hela konserten från fantastisk till helt okej (ett starkt okej).
Aftonbladet överdriver något och DN skriver att konserten var mycket reko.
Det Bossen gör bra är enkelheten. Scenen är enkel och ljuset är enkel. Det är rock. Max Weinberg var som alltid tight i sitt trummande och när väl Badlands och Dancing in the Dark spelades så kokade Globen och man ville stoppa tiden.
Här är spellistan:
Extranummer
En låtlista och konsert som man dock hade kunnat döda för (nej, egentligen inte, men du vet…) är den Led Zeppelin drog av i sin återföreningskonsert i London.
Extranummer