Kvällen igår var riktigt mysig. Två filmer, Whatever Works (3/5) och Shrink (2/5), och tända ljus. Sitter nu på jobbet och har lyckats ta tag i ett par tråkiga saker. Nu ska jag bara ta mig kraft att tömma RSS-läsaren.
Lyssnar på The Clash - Live at Shea Stadium (som är helt guld) på Spotify och inser att jag inte spelat någon The Clash alls för den kommande sonen. Bättring på det.
När det kommer till den skivan. Wow. Med hörlurar och hög volym så är det som om man var där. Kolla bilden och lyssna på Guns of Brixton. Vilka trummor, vilken basgång.
Jag antar att det finns flera sätt att mäta hur vuxen du är. En av dem är om du har med dig inneskor på en fest. Då är du vuxen. Ett annat tecken på att du börjar bli vuxen är om du någonsin säger “… men det är ju så praktiskt” när du pratar om produkter, kläder eller liknande. Som Foppa-tofflor t ex.
En tredje grej som förtäljer om du är vuxen eller ej är om du uppskattar Bobby McFerrin och hans “hela jag är ett instrument”-grej som han kört de senaste tjugo åren.
Jag uppskattar det, det är kul. Antar att jag är vuxen. Jag tyckte även att ovan video var lite kul.
Adam “MCA” Yauch berättar, tillsammans med Adam “Ad-rock” Horovitz, att han har fått cancer och att de skjuter upp sin turné och kommande skivsläpp. Cancer är en jävla skit, men MCA försäkrar att det ser bra ut för hans del. Krya på dig Yauch.
Är tillbaka på jobbet efter fyra härliga veckor på semester. Morgonens första klipp blev en härlig mashup mellan Nirvana och Rick Astley. Något som jag inte ens skulle kunna drömma ihop i de värsta av feberdrömmarna.
Igår besökte jag och Thomas Stockholms Stadion för att lyssna på Bruce Springsteen & The E Street Band. Det regnade, det var 5 plusgrader och det blåste. Men det var ändå varmt.
Min sjunde upplevelse av Springsteen och samma känsla består efter varje gång. Mannen kan leverera och sällan ser man någon som jobbar så mycket med publiken som bossen. Vi kan bara hoppas att han lyder skylten som han plockade upp från publiken och visade för hela stadion: “Don’t ever ever ever play in Sweden before midsummer again”. För vädret var under all kritik.
Allt är sig likt annars. Clarence “Big Man” Clemons är den man i hela världen som håller instrumentet saxofon vid liv och Nils Lofgren spelade sig till trans under “The Ghost of Tom Joad”.
Den stora skillnaden, förrutom Danny Federicis icke närvaro (RIP), var trummisen. Max Weinberg, som vanligtvis trummar i E Street, har ersatts av hans 18-åriga sån Jay Weinberg. Han var suveränt. Speciellt med tanke på att han bara trummat i fyra år. Äckel.
Bäst: Badlands, Cadillac Ranch, The Wrestler, Born to run, American Land, Glory Days och Dancing in the Dark.
Sämst: Svenskt väder så klart. Dessutom är allt från den nya skivan, förrutom The Wrestler, ganska trist.
Det är så här han ska ses den store legenden. Det är tidigt sjuttiotal. Han har smal midja och lagom stora kotletter pryder kinderna. Snibbarna är enorma och rösten är fantastisk. Storbands-Elvis i högform.
Det är fredag eftermiddag. Klockan är 16.18 och jag har faktiskt lyckats jobba av det mest kritiska på ToDo-listan. Fortfarande ett tjugotal punkter kvar som jag måste ta hand om, men det spar jag till måndag. Bra start på den veckan!
Rainbow in the Dark av Dio spelas i lurarna och det får anses vara ett utmärkt slut på en lite väl hektisk vecka. Jag signar ut kl. 16.22 på en fredag. Det känns som ett tag sedan jag gjorde det en fredag. Skål!
När jag får någon minut över och känner för att koppla av något så brukar jag klippa och klistra gamla inlägg från min Passagen-blogg till den nuvarande. Det är underligt hur avkopplande det kan vara med lite monotont klipp och klistra. Det är en hel del inlägg och jag har aldrig haft tid eller lust att ta allting på en gång. Det blir några inlägg då och då helt enkelt.
Den 20 september 2006 postade jag ett inlägg med en YouTube-video på Talking Heads när de framför Once in a lifetime. Då skrev jag att David Byrne var en underlig prick, vilket jag fortfarande tycker. Låten är dock fortfarande lika bra. Jag gillar underliga prickar.
För dig som undrar, det går fortfarande väldigt bra med GI:n. Allting känns bra och jag märker skillnad. En längre rapport om det kommer.
Daniel Feldt
heter jag. Jobbar som chefredaktör på
MovieZine
och diggar film så pass mycket att jag startade
Bloggywood.se
. Jag älskar funkisradhus, design och att arbeta med webb.
Daniel Feldt
heter jag. Jobbar som chefredaktör på