Lyssnar på The Clash – Live at Shea Stadium (som är helt guld) på Spotify och inser att jag inte spelat någon The Clash alls för den kommande sonen. Bättring på det.

När det kommer till den skivan. Wow. Med hörlurar och hög volym så är det som om man var där. Kolla bilden och lyssna på Guns of Brixton. Vilka trummor, vilken basgång.

Jag antar att det finns flera sätt att mäta hur vuxen du är. En av dem är om du har med dig inneskor på en fest. Då är du vuxen. Ett annat tecken på att du börjar bli vuxen är om du någonsin säger “… men det är ju så praktiskt” när du pratar om produkter, kläder eller liknande. Som Foppa-tofflor t ex.

En tredje grej som förtäljer om du är vuxen eller ej är om du uppskattar Bobby McFerrin och hans “hela jag är ett instrument”-grej som han kört de senaste tjugo åren.

Jag uppskattar det, det är kul. Antar att jag är vuxen. Jag tyckte även att ovan video var lite kul.

Adam “MCA” Yauch berättar, tillsammans med Adam “Ad-rock” Horovitz, att han har fått cancer och att de skjuter upp sin turné och kommande skivsläpp. Cancer är en jävla skit, men MCA försäkrar att det ser bra ut för hans del. Krya på dig Yauch.

Vi avslutar detta inlägg med Beasties bästa låt:

Enjoy!

Igår besökte jag och Thomas Stockholms Stadion för att lyssna på Bruce Springsteen & The E Street Band. Det regnade, det var 5 plusgrader och det blåste. Men det var ändå varmt.

Min sjunde upplevelse av Springsteen och samma känsla består efter varje gång. Mannen kan leverera och sällan ser man någon som jobbar så mycket med publiken som bossen. Vi kan bara hoppas att han lyder skylten som han plockade upp från publiken och visade för hela stadion: “Don’t ever ever ever play in Sweden before midsummer again”. För vädret var under all kritik.

Allt är sig likt annars. Clarence “Big Man” Clemons är den man i hela världen som håller instrumentet saxofon vid liv och Nils Lofgren spelade sig till trans under “The Ghost of Tom Joad”.

Den stora skillnaden, förrutom Danny Federicis icke närvaro (RIP), var trummisen. Max Weinberg, som vanligtvis trummar i E Street, har ersatts av hans 18-åriga sån Jay Weinberg. Han var suveränt. Speciellt med tanke på att han bara trummat i fyra år. Äckel.

Bäst: Badlands, Cadillac Ranch, The Wrestler, Born to run, American Land, Glory Days och Dancing in the Dark.

Sämst: Svenskt väder så klart. Dessutom är allt från den nya skivan, förrutom The Wrestler, ganska trist.

Det är så här han ska ses den store legenden. Det är tidigt sjuttiotal. Han har smal midja och lagom stora kotletter pryder kinderna. Snibbarna är enorma och rösten är fantastisk. Storbands-Elvis i högform.

Rainbow in the Dark av Dio spelas i lurarna och det får anses vara ett utmärkt slut på en lite väl hektisk vecka. Jag signar ut kl. 16.22 på en fredag. Det känns som ett tag sedan jag gjorde det en fredag. Skål!

Det är avgjort, nu måste jag lära mig banjo.

Den 20 september 2006 postade jag ett inlägg med en YouTube-video på Talking Heads när de framför Once in a lifetime. Då skrev jag att David Byrne var en underlig prick, vilket jag fortfarande tycker. Låten är dock fortfarande lika bra. Jag gillar underliga prickar.

För dig som undrar, det går fortfarande väldigt bra med GI:n. Allting känns bra och jag märker skillnad. En längre rapport om det kommer.