Igår var det då alltså dags att äntligen få se Bruce Springsteen & The E Street Band igen. Senaste jag såg dem i denna uppställning var 2002 på The Rising-turnén. Den konserten ligger förnärvarande på andra plats (kanske t.o.m. delad förstaplats) i min lista på 10-i-topp-konserter. Så peppen var stor för kvällen.
Visst var det bra, jag är verkligen nöjd med konserten. Men det är såå stor skillnad på när Bruce kör låtar från nya skivan och gamla låtar. Radio Nowhere och A Long Walk Home från den senaste skivan fungerar bra, speciellt första singeln Radio Nowhere som öppnar konserten. Men sömnpillret Devils arcade och ett antal till drar ned hela konserten från fantastisk till helt okej (ett starkt okej).
Det Bossen gör bra är enkelheten. Scenen är enkel och ljuset är enkel. Det är rock. Max Weinberg var som alltid tight i sitt trummande och när väl Badlands och Dancing in the Dark spelades så kokade Globen och man ville stoppa tiden.
Här är spellistan:
Radio nowhere
No surrender
Lonesome day
Gypsy rider
Magic
Reason to believe
Candy’s room
She’s the one
Livin’ in the future
The promised land
I’ll work for your love
The river
Working on the highway
Devil’s arcade
The rising
Last to die
Long walk home
Badlands
Extranummer
Girl’s in their summer clothes
Jungleland
Born to run
Dancing in the dark
American land
Santa Claus is coming to town
En låtlista och konsert som man dock hade kunnat döda för (nej, egentligen inte, men du vet…) är den Led Zeppelin drog av i sin återföreningskonsert i London.
Jag lyckades! Efter att ha hängt på Ticnet i två timmar och fått ett antal Page cannot be displayed och fått börja om mitt köande så fick jag tag på två stycken sittplatsbiljetter till Bruce Springsteen & the E Street Band på Ullevi den 4:e juli. Då kan jag äntligen checka av “Sommarkonsert (gärna Ullevi) med Bruce & E Street” från min “måste-lista”. Lycka!
Oh. By the way. Jag ser honom även nu på måndag, i Globen. Lycka!
Radiohead säljer än så länge sin senaste skiva enbart via sin egna hemsida. Det speciella här är att du själv väljer vad du ska betala för den och får en länk till en zip-fil när du väl betalat. Många har säkert redan hört denna nyhet, jag har vetat det ett bra tag men inte tagit mig tid att undersöka det närmare. Nu är det dock dags att köpa den.
Radiohead är inte de första med denna metod, men de är en av de största banden som ger sig på det. I ett annat spår så blev det även känt att Madonna lämnar sitt skivbolag och skriver på ett kontrakt med en konsertarrangör istället. Det är i turnérandet som de grova pengarna är för artisterna.
Vi börjar alltså se hur artisterna hittar andra sätt att tjäna pengar, och struntar i skivbolagen. Skivbolagen som gjort det mesta för att strypa utvecklingen kring nedladdning av musik. Eller strypa är kanske fel ordval: Vi säger “försök till att döda illegal nedladdning och/eller göra det svårt för konsumenten att köpa musik över nätet och kunna använda musiken på vilken spelare de vill”. Detta även till ett hutlöst pris.
Jag har valt att köpa Radiohead nya skiva för 10 pund (runt 131 svenska kronor). Med en transaktionsavgift på 45 pence hamnade priset på 137 kronor och 46 öre. Ett högt pris, med tanke på att jag ännu inte lyssnat på skivan. Men jag anser det vara värt att betala lite extra bara för detta “experiment” ska falla väl ut.
Radiohead kanske tappar något i försäljning, men har vunnit massvis i PR. Snart drar de säkerligen ut på turné, och det är ju där pengarna är.
Igår var det kökspremiär med en riktig bjudning. Hela familjen kom hem till mig och Maria för att avnjuta lite mat, vin och öl innan vi alla promenderade ca två minuter bort till Globen. Förrutom mat, vin och öl så avnjöt vi Bruce Springsteen & the Seeger Sessions Band vilket gjorde kvällen till en riktig höjdare.
Det finns inte mågna artister som Bruce Springsteen. Energin som han och bandet levererar denna kväll kan man nästan ta på och han slänger huvudstupa in i olika stilar under hela konserten. Lite rock i Long Time Coming, en av mina favoriter för kvällen, lite irländskt i The River och en hel del amerikansk gungig folkmusik. Det är andra gången på ett halvår som jag ser honom med Seeger Sessions Band och denna konsert var nästan lika bra som den i maj. Inget går upp mot första gången, så därför rankar jag den tidigare konserten lite högre.
Nu är det bara att vänta på en ny skiva av Springsteen och gärna en turné med E-Street Band. The Rising-turnén med E-Street som jag såg i oktober 2002, med feber i kroppen, var även den fantastisk. En av de bästa konserterna jag sett någonsin.
Filmade en kort snutt med kameran under My Oklahoma Home:
Låtlistan: Atlantic City John Henry Old Dan Tucker Further on (Up the road) Jesse James O Mary don’t you weep Growin’ Up Jesus was an only son Erie Canal My Oklahoma home Love of the common people The ghost of Tom Joad Mrs McGrath How can a poor man stand such times and live? Jacob’s ladder Long time comin’ Open all night Pay me my money down Extranummer: The River You can look (But you better not touch) When the saints go marching in This little light of mine American land
Indie-bandet “Clap your hands say yeah” har inget skivkontrakt. De har spelat in sin skiva själv, och säljer den själv. Många turer till postlådan blir det. Istället för att få 7 kronor per såld skiva som de flesta skivbolagsband får så tjänar de runt 60 kronor. De har redan sålt ca 17.000 skivor.
För några år sedan såg jag en dokumentär om Staxs europa turne där bland annat Otis Redding, Sam & Dave och Booker T & the MGs uppträdde. Dokumentären sådde ett intresse för soulmusiken hos mig och då främst för Otis Redding. Har det mesta som han har gjort liggandes på iPoden.
I helgen sände SVT ett avsnitt av serien Soul Deep av BBC om just soulmusiken. Kan inte riktigt minnas om det var denna dokumentär som jag tidigare hade sett. Hursom så var det en del klipp som jag kände igen från minnet. Bla: Otis Reddings och Sam & Daves energiska uppträdande får mig att rysa när jag ser det och bilderna från Monterey Pop Festival. 200.000 pers var på plats på Monterey Pop och uppträdde gjorde bland annat: Simon and Garfunkel, The Animals, Canned Heat, Steve Miller Band, The Byrds, Jefferson Airplane, Booker T and The MG’s, Otis Redding, The Who, The Jimi Hendrix Experience, The Mamas & The Papas.
Jag har sett en del stora band och artister, men man blir lite sorgsen över dem man aldrig kommer att få uppleva live.
Listan kan göras lång, hjälp gärna till.
Om jag hade en tidsmaskin skulle jag se (ingen rangordning):
Otis Redding och company från ovan nämda Staxturne.
Monterey Pop Festival 1967
Elvis Presely
Jimi Hendrix
Led Zeppelin (Man kan ju se delar av dem, men Bonham är ju död så det är inte riktigt samma sak)
Johnny Cash
Woodstock (Fredrik har tipsat mig om en film om Woodstock, den måste ses.)
Hmm… Blev den så kort? Det var ju så hiiimla många jag tänkte på.
Igår var M och jag och kollade på Ulf Lundell på Skansen. Själv har jag inga direkta minnen kopplade till Uffe eller större erfarenhet av hans musik än hans största hits. Har de senaste veckorna lyssnat en hel del på honom och gillar det jag hör. Jag gillar Springsteen och Bob Dylan, och det hörs verkligen att Uffe är den svenska motsvarigheten.
Det är ALLTID kul med konserter!
I augusti är det dags för Winnerbäck och honom har jag lyssnat desto mer till! Ska bli riktigt kul att se honom tillsammans med Hovet igen. Såg honom i höstas (?) när han spelade ensammen och akustiskt på Göta Lejon, mysigt och intimt. Men nu ser jag fram emot en rockig konsert.
Daniel Feldt
heter jag. Jobbar som chefredaktör på
MovieZine
och diggar film så pass mycket att jag startade
Bloggywood.se
. Jag älskar funkisradhus, design och att arbeta med webb.
Daniel Feldt
heter jag. Jobbar som chefredaktör på