I måndags kväll, klockan 23:16, föddes min och Marias välskapta son Ove. “Säg att det är en en häftig upplevelse” sade Maria när hon var öppen 7 cm och jag pratade med svärmor (mormor!) på telefon.
Jo jo. Häftigt, jobbigt, oroligt, tårar, klapp och fumlig omfamning. Hela upplevelsen går inte att sätta ord på ännu. Vi födde på Södersjukhuset och det fanns inget att klaga på bemötande och omhändertagande. Så trevligt, tryggt och säkert.
Nu är vi hemma efter BB och Ove spenderar sina första timmar i sitt hem. När jag slår upp datorn så ser jag att den senaste googlingen är “tecken på att förlossningen startat”. Nu är vi hemma igen efter och den googlingen ersätts nu med “hur väcker man en bebis”. Han har sovit sjukt länge idag efter en första dos med riktig bröstmjölk. Hoppas bara att vi slipper googla “mjölkstockning”.
Nu ska jag tömma kameran på bilder och filmer. Allt hamnar så klart på Oves egna hemsida!
Väntar. Det är vad vi gör nu. Allt är klart. Barnvagn är inhandlad sedan ett bra tag tillbaka och babyskyddet med tillhörande isofix är monterat i bilen. Väskorna är packade och väntar de med. Vi väntar. Väntar.
Fjärde dagen över datumet börjar idag och det känns som fyra veckor. Välkommen ut. Typ nu. Skulle passa fint.
Kvällen igår var riktigt mysig. Två filmer, Whatever Works (3/5) och Shrink (2/5), och tända ljus. Sitter nu på jobbet och har lyckats ta tag i ett par tråkiga saker. Nu ska jag bara ta mig kraft att tömma RSS-läsaren.
Lyssnar på The Clash - Live at Shea Stadium (som är helt guld) på Spotify och inser att jag inte spelat någon The Clash alls för den kommande sonen. Bättring på det.
När det kommer till den skivan. Wow. Med hörlurar och hög volym så är det som om man var där. Kolla bilden och lyssna på Guns of Brixton. Vilka trummor, vilken basgång.
Helgen har varit lugn. Lördagen spenderades på stan med lite promenad och shopping. För att vara höggravid är M väldigt rörlig och har gott om energi. Vi var nog båda av åsikten att sista två veckorna spenderas orörligt. Men icke!
Jag köpte ett par jeans på Weekday. Varje plagg jag köper nu så tänker jag tanken: Detta är det sista plagget jag köper innan jag blir farsa. Sedan är det slut med klädköpandet för knodden kommer att kosta för mycket och “shopping sprees” är bara att glömma när man har barn.
Så tänkte jag även inför köpet av min Playstation 3. Hm, vad mer behöver jag innan det är dags egentligen?
Igår hade vi en blivande mamma och ett färskt föräldrapar på besök. Det var tacobonanza tack vare presentcheckar på Santa Maria. Eftersom Stefan och Anna-Maria var på besök så betyder det även att Anna-Klara var på besök.
Detta är det som kallas hjärteknirp:
Lite mer än två veckor kvar nu. Kom någon gång nu då!
Är tillbaka på jobbet efter fyra härliga veckor på semester. Morgonens första klipp blev en härlig mashup mellan Nirvana och Rick Astley. Något som jag inte ens skulle kunna drömma ihop i de värsta av feberdrömmarna.
Nu är vi hemma från vår vecka i Almirida på Kreta. Underbara dagar med fantastiskt väder, många bra böcker och väldigt god mat. Det blev en hel del solnedgångar också.
Igår besökte jag och Thomas Stockholms Stadion för att lyssna på Bruce Springsteen & The E Street Band. Det regnade, det var 5 plusgrader och det blåste. Men det var ändå varmt.
Min sjunde upplevelse av Springsteen och samma känsla består efter varje gång. Mannen kan leverera och sällan ser man någon som jobbar så mycket med publiken som bossen. Vi kan bara hoppas att han lyder skylten som han plockade upp från publiken och visade för hela stadion: “Don’t ever ever ever play in Sweden before midsummer again”. För vädret var under all kritik.
Allt är sig likt annars. Clarence “Big Man” Clemons är den man i hela världen som håller instrumentet saxofon vid liv och Nils Lofgren spelade sig till trans under “The Ghost of Tom Joad”.
Den stora skillnaden, förrutom Danny Federicis icke närvaro (RIP), var trummisen. Max Weinberg, som vanligtvis trummar i E Street, har ersatts av hans 18-åriga sån Jay Weinberg. Han var suveränt. Speciellt med tanke på att han bara trummat i fyra år. Äckel.
Bäst: Badlands, Cadillac Ranch, The Wrestler, Born to run, American Land, Glory Days och Dancing in the Dark.
Sämst: Svenskt väder så klart. Dessutom är allt från den nya skivan, förrutom The Wrestler, ganska trist.
Daniel Feldt
heter jag. Jobbar som chefredaktör på
MovieZine
och diggar film så pass mycket att jag startade
Bloggywood.se
. Jag älskar funkisradhus, design och att arbeta med webb.
Daniel Feldt
heter jag. Jobbar som chefredaktör på